Under större delen av det senaste decenniet var "digital suveränitet" mest en fras för paneldebatter på konferenser. Under 2025 och 2026 blev det i stället politik, budgetar och faktiska migreringar. Om ni säljer, köper eller driver teknik i Europa är det värt att förstå vad som förändrats, för marken har rört sig under en hel del antaganden om var data och beräkningar egentligen får finnas.
Siffran som startade samtalet
Uppskattningarna varierar, men bilden är genomgående och obekväm. Ungefär nittio procent av Europas digitala infrastruktur körs hos icke-europeiska, huvudsakligen amerikanska, leverantörer, och de tre stora amerikanska hyperskalarna håller runt två tredjedelar av den europeiska molnmarknaden. De europeiska leverantörernas andel har faktiskt sjunkit under de senaste åren. Analyser som EuroStack-arbetet från Bertelsmann Stiftung kartlägger beroendet i detalj. När ni väl ser siffrorna framträder mycket av den europeiska politiken under de senaste två åren som en enda reaktion på just dem.
Lagarna som kommer ikapp
Flera juridiska trådar drar åt samma håll. EU:s dataförordning (Data Act), tillämplig sedan september 2025, monterar ned de avgifter och tekniska hinder som låser in kunder hos en molnleverantör, och den ålägger leverantörer att skydda icke-personuppgifter mot olaglig åtkomst från utländska myndigheter. GDPR:s regler om överföring, formade av Schrems II-domen, håller kvar risken med att skicka personuppgifter utomlands högst upp på bordet. Och i juni 2026 föreslog kommissionen ett regelverk för utveckling av moln och AI (Cloud and AI Development Act), som en del av ett bredare paket för teknisk suveränitet. Formuleringen är rakt på sak: ett överdrivet beroende av molnleverantörer utanför EU är en betydande risk för Europas digitala självständighet. Förslaget talar om att tredubbla EU:s datacenterkapacitet och att definiera nivåer av molnsuveränitet, där den strängaste utesluter kontroll från bolag i tredjeland för de känsligaste offentliga arbetslasterna.
Sverige sätter det på pränt
Det här är inte bara en Brysselhistoria. Den 28 maj 2026 antog den svenska regeringen sin första nationella molnpolicy för offentlig förvaltning, och konstaterar på ren svenska att landet är starkt beroende av leverantörer utanför EU. Civilminister Erik Slottner har varit tydlig med vart det pekar: förvaltningen ska kunna använda molntjänster utan att tappa kontrollen över sin information. Policyn förbjuder inte amerikanskt moln. Den kräver riskanalyser, öppna standarder, tydliga avtal och exitplaner, så att en offentlig verksamhet faktiskt kan lämna en leverantör när den behöver. Riktningen är omisskännlig även där språket är försiktigt.
Lägg märke till det återkommande ordet i allt det här: exit. Dataförordningen tar bort exitavgifterna. Den svenska molnpolicyn kräver exitplaner. EU:s suveränitetsnivåer handlar om att inte sitta fast. Tillsynsmyndigheter och lagstiftare har dragit slutsatsen att förmågan att lämna var det som saknades. Den renaste versionen av en exitplan är det upplägg ni aldrig behöver lämna, eftersom data låg i era egna lokaler hela tiden.
Från policy till faktiska migreringar
Den mest talande signalen är att organisationer slutade vänta på att lagarna skulle bli klara. I juni 2025 meddelade Danmarks digitaliseringsministerium en övergång från Microsofts programvara mot alternativ med öppen källkod, uttryckligen på suveränitetsgrund, enligt rapporteringen vid tillfället, där Köpenhamn pekade på en licenskostnad för Microsoft som hade stigit kraftigt på fem år. I Tyskland satte delstaten Schleswig-Holstein i gång med att flytta tiotusentals maskiner från Windows och Office till Linux och verktyg med öppen källkod, med prognoser om reella årliga besparingar, enligt bevakningen i fackpressen. Det här är inte uppstartsbolag som vill markera. Det är myndigheter som flyttar lönehantering och e-post.
Var AI kommer in
AI skärper varenda del av det här. En assistent som skickar prompter och dokument till ett moln under utländsk kontroll är exakt det beroende som suveränitetsdebatten handlar om, tillämpat på er känsligaste interna kunskap. Att köra modellen på er egen hårdvara är inte en smart gardering mot trenden. Det är trenden, uttryckt på nivån av en enda driftsättning. När beräkningen sker där data redan finns, finns det ingen leverantör att bli inlåst hos, ingen gräns att försvara och ingen utländsk lag som når fram till servern.
Inget av det här betyder att det amerikanska molnet försvinner, och den här guiden är ingen förutsägelse om att det borde. Den är en karta över ett verkligt skifte i vad europeiska institutioner anser klokt. För ett svenskt bolag som alltid har byggt AI för att köras innanför kundens egna väggar bekräftar kartan mest en satsning vi gjorde tidigt. Resten av kontinenten beskriver nu, i lag och i budgetar, precis det vi bygger.